Gunnar ”Spökis” Andersson var en legendarisk fjällflygare från Jämtland. Han var en pionjär inom det svenska räddningsflyget och blev ett känt namn i hela Sverige tack vare sina många gånger dramatiska räddningsinsatser. Men själv såg han sig knappast som en hjälte. Att flyga var för honom att leva. Och de humanitära insatser en naturlig följd av hans yrkesval. Gunnar avled i en tragisk flygolycka den 19 december 1974. Men minnet av honom och hans gärningar lever kvar än idag.

Gunnar Andersson föddes i Mörsil den 1 augusti 1923 och växte upp i Järpen, där hans far var busschaufför. Redan som liten gjorde han flera försök att nå högre höjder. Vid sex års ålder fick en upp-och-nervänd hundkoja bli det första flygplanet. Till gårdshundens förtret. Första riktiga luftfärden ägde rum i en margarinlåda fäst i en lina som löpte från ett träd. En färd som slutade i ett rejält haveri. Gunnar lät sig dock inte avskräckas. Nästa gång hoppade han från ladugårdstaket med ett utfällt paraply. Denna gång blev landningen mjukare, rätt ner i gödselstacken. Efter incidenten med margarinlådan hade han nog utvecklat ett visst säkerhetstänk.

Måhända var det Fjärde flygkårens (sedemera Kungliga Jämtlands flygflottilj F 4) flygplan från Frösön, på övning över västra Jämtland, som väckte flygintresset hos den unge Gunnar Andersson. Segelflygplan var också vanliga i Åredalen, tack vare de fördelaktiga vindarna i området, och under sin tid som vaktmästare på ett hotell i Åre kunde Gunnar se dessa sväva ljudlöst högt upp i det blå. Nu fanns ingen återvändo. Som 16-åring skrev han in sig på segelflygskolan i Ålleberg. Han hade en naturlig fallenhet för flygandet och blev rekommenderad att söka sig till Flygvapnet.

Under andra världskriget tjänstgjorde Gunnar som underbefäl och flygmekaniker vid Jämtlands flygflottilj F 4. Det var förmodligen där som han fick öknamnet ”Spökis”. Det cirkulerar många historier om hur han fick namnet, men en gör gällande att när alla de andra låg och sov på logementet så var Gunnar i verkstan, mekade med motorer till sent på natten, och ”spökade”. Det är heller inte osannolikt att namnet kan ha uppstått då han tjänstgjorde som färdmekaniker på flygambulansen och ofta följde med på nattliga uppdrag nära norska gränsen. Planen flög med släckta lampor och uppfattades av lokalbefolkningen, som hörde men inte såg dem, som ”spökflygplan”.

trp1b
Junkers F.13 (Trp/Tp 1) vid sjöflygstationen på Frösön. Denna användes av flygflottiljen F 4 som ambulanstransport under andra världskriget. Foto: Okänd.

I gränstrakterna mot Norge inträffade många dramatiska händelser under andra världskriget. En sådan dramatisk händelse var Gunnar ”Spökis” Andersson själv inblandad i.

Vid 19 års ålder följde han med på en flygning över gränsen för att hämta en judisk familj som nazisterna tänkt deportera till ett förintelseläger. De rörde sig om en ung kvinna med sin mor och sina tre barn. Hennes man hade blivit tillfångatagen och skjuten. Efter att ha landat på en frusen myr i den norska fjällen omringades man snart av en stor renhjord. Flyktingarna hade gömts i rendragna slädar och på så vis lyckats ta sig förbi tyska posteringar. Familjen kunde lastas ombord på planet och flygas i säkerhet till sjukstugan i Vilhelmina. Men pga den stränga kyla som rådde hade kvinnans unga baby avlidit och kvinnans mor fick amputera bägge benen.

Tiden som flygande mekaniker på F 4 gav Gunnar ovärderlig kunskap om navigering i fjällvärlden, kunskap som han i framtiden skulle ha stor nytta av. Men trots att han ibland fick flyga själv, med en ansvarig pilot bredvid, hade han ännu inte egen A-licens. Denna tog han vid en civil flygskola i Norrköping år 1946. Därefter blev han anställd av AB T-flyg, som hade en del av sin verksamhet förlagd till Östersund, för att frakta material och förnödenheter till avlägsna fjällstugor och samebyar.

Vid det här laget hade han också lyckats spara ihop till ett eget flygplan, en Piper Cub. Då han blev arbetslös 1948 kom ha på idén att, i samarbete med en lokal radiohandlare, använda sitt eget flygplan för att sälja och leverera radioapparater (som det blivit stor efterfrågan på) i glesbygden. Affärerna gick bra, men väckte också ilska och förbittring bland andra radiohandlare som ansåg att det rörde sig om ”illojal konkurrens”.

piper cub sff
Gunnar ”Spökis Anderssons första egna flygplan, en Piper Cub (reg SE-AWW). Foto: Okänd/SFF.

I början av 1950-talet skaffade Gunnar trafikflygarcertifikat och började åter arbeta hos AB T-flyg. Jobbet var varierande. Det kunde röra sig om transporter av byggvirke, material till sjöregleringar, fotoflygningar för kartverket, turistturer, flygningar med poliser till avlägsna brottsplatser; ja, allt möjligt. 1954 tog han flyglärarexamen och startade Jämtlands flygskola (sedemera Jämtlands Aero), där blivande piloter fick specialutbildning i fjällförhållanden. Företaget drev han tillsammans med hustrun Dagmar, som han träffat under sin tid på F 4.

Gunnar Anderssons flygverksamhet växte och omfattade nu flygskola, transportflyg och turistflyg. Men verksamheten skulle komma att utökas ytterligare, då han 1 juli 1958 skrev kontrakt med luftfartsverket och förband sig att hålla räddningsjour året runt. ”Spökis” och hans anställda blev de första flygarna i landet med fjällräddning som fast uppdrag. Turismen i fjällen hade tilltagit, men med den också olyckorna. Många saknade kunskap om eller var nonchalanta inför de faror som fanns i vildmarken. Dåtidens många rubriker i dags- och veckopressen vittnar om ett stort antal dramatiska räddningsuppdrag för Gunnar ”Spökis” Andersson.

SuM-foto024532
”Sjuktransport från Midlanda med Gunnar ”Spökis” Andersson. En norrman som skadat sig i ett fall ner i ett lastrum på en båt i hamnen ville hem till julen. Han var förlamad från bröstkorgen och neråt och den enda flygtransport som kunde ta honom till Bodö och Norge var ”Spökis” Anderssons plan. Flygningen blev dock dramatisk eftersom det uppstått isbildadning på vingarna då planet befann sig vid norska gränsen. Man fick därför återvända till Sverige för nödlandning på isen vid Arjeplog. Där var det 1, 5 meter snö och en besvärlig frakt till sjukstugan berättar Bo Gert Lundgren (17 år och tillfälligt insatt som sjukvårdare) endast iförd lågskor och kostymbyxor. På radion hade man efterlyst besättningen eftersom man befarade att de hade störtat. Året är 1962.” Text och Foto: Norrlandsbild / Sundsvalls museum (CC BY-NC).

Men fjällflyget var också en livlina och försäkring för de bofasta i avlägsna trakter. Gunnar hade ett gott förhållande till samerna och förde ofta med sig livsmedel, verktyg och andra förnödenheter till deras boställen. Med deras hjälp kunde han starta fiskeläger, först vid Glensjön, och senare på flera platser i fjällvärlden. Om de behövde hjälp i akuta nödlägen eller vid sjukdomar fanns alltid Spökis att tillgå. De hände också att han lät folk från samebyarna följa med gratis in till Östersund. Det sägs att en äldre dam som följt med in till stan stod vid järnvägsstationen och studerade tågen. Sådana hade hon aldrig sett förut. När någon frågade hur hon då tagit sig till stan svarade hon: ”Med flyget förstås!”

Trots många motgångar genom åren lyckades Gunnar och hans hustru Dagmar hålla liv i det lilla familjeföretaget. Flygplansflottan hade utökats till fyra plan och den 18 oktober 1962 levererades den första helikoptern till Jämtlands Aero, något som avsevärt stärkte räddningsflygets förmåga. Gunnar ”Spökis” Andersson fick lära sig flyga på nytt, denna gång med helikopter. Men det gick bra och inom kort hade han även helikopterlicensen.

JLM Hlg27930 8
Jämtlands Aeros första helikopter, en Bell 47B. Fjällräddningsövning i Vallbo den 31 januari 1964. Foto: Hallings Foto / Stiftelsen Jamtli (CC BY-NC-ND).

Flygräddningen fick allt större uppmärksamhet både lokalt och på riksnivå. Den kanske mest omskrivna händelsen var i februari 1959 när ”Spökis” lyckades lokalisera och rädda fjorton fjällturister, de flesta ungdomar, som försvunnit i Fjällnäs-området i Härjedalen. De hittades utfrusna vid Myskelsjön och Gunnar fick göra sju resor fram och tillbaka till Funäsdalen, under svåra väderförhållanden, för att rädda alla. Men detta var bara en av många, många räddningsinsatser. När han blev intervjuad i ett TV-program och fick frågan: ”Vet du hur många liv du har räddat vid det här laget?”, svarade han: ”Nej, vet du, sådant räknar man inte.”

Gunnar ”Spökis” Andersson arbetade ständigt med att förbättra fjällsäkerheten. Bl a var han med och introducerade nödsändarsystemet ”Diana” inom fjällräddningen. Han erhöll en mängd utmärkelser och medaljer genom åren, däribland Wasorden i femte storleken, Guldantennen, Röda korsets hedersplakett och Aftonbladets guldmedalj för svensk flygargärning. I motiveringen till den sista kunde man läsa bl a: ”Gunnar (Spökis) Andersson har under en 25-årig verksamhet som ambulans- och räddningsflygare i Jämtlands län gjort en insats av största betydelse för fjällbygdens befolkning och vid många tillfällen tvingats ta risker, som han lyckats bemästra endast tack vare sin sällsynta lokalkännedom och vana vid flygning under svåra väderleks- och landningsförhållanden.”

JLM Hlg27968 11
Fjällräddningsövning med Dianasändare, 13 februari 1962. Foto: Hallings Foto / Stiftelsen Jamtli (CC BY-NC-ND).

Gunnar Andersson blev 51 år gammal. Han omkom i en helikopterolycka den 19 december 1974. I samband med inspektioner av en kraftledningsgata åt Vattenfall hade han kolliderat med en korsande högströmsledning. Haverikommissionen kunde konstatera att ledningarna varit mycket svåra att upptäcka pga rimfrost och snö samt den dis som rådde vid olyckstillfället. Dessutom verkar det som om kraftledningen som han kolliderat med inte fanns utmärkt på alla flygkartor. Jordfästningen i Östersunds nya kyrka och samlade stora skaror människor som ville ta farväl och hedra deras ”Spökis”. Kyrkoherde Einar Öbergh sa bland annat följande: ”Legenden om Gunnar Spökis Andersson kommer att leva vidare, men inte som en saga utan som en realistisk skildring av en liten man, som blev stor genom sina insatser för andra.”

JLM Hlg29925 13
Oktober 1974. Gunnar ”Spökis” Andersson vilar sig på soffan ute vid Göviken (Jämtlands Aeros lokaler). Foto: Hallings Foto / Stiftelsen Jamtli (CC BY-NC-ND).

(Jämtlands Aero drevs vidare av Gunnars dotter Siw och hennes make Ulf Grinde. 2007 tog dotterdottern Sara Ahlin Grinde över ansvaret för företaget, som numera heter Jämtlandsflyg AB. I februari i år kom nyheten att det anrika företaget lägger ner sin verksamhet.)

Avslutningsvis vill jag bara tipsa om detta guldkorn, nämligen en film som oljebolaget BP gjorde i samarbete med Linjeflyg 1961. Filmen handlar om tidningsdistribution i Sverige och kan väl beskrivas som en dokumentär som bygger på en påhittad historia. Huvudrollen innehas av Spökis vän och medhjälpare från fiskelägret vid Glensjön, Elin Andersson, men Gunnar ”Spökis” Andersson och hans flygplan medverkar också (samt Lill-Babs i en liten bi-roll). Kan man bortse från exotiserandet av samer och Norrland bjuder filmen på fina scener från 1960-talets Stockholm, Östersund och Jämtland. Filmen hittar ni HÄR.

BPfilm

Skywagon 1973
En vanlig syn för jämtarna en gång i tiden. En Cessna A185E Skywagon tillhörande Jämtlands Aero, fotograferad vid Storsjöns strand den 5 juli 1973. Badhusparken i bakgrunden. Foto: Hans-Göran Spritt.
JLM Hlg16259 1
Essos anläggning på Sjötorget för Jämtlands Aero, 11 september 1962. I bakgrunden syns Noorduyn UC-64A Norseman (reg SE-CLZ). Flygplanet var baserat på F 4 Frösön tills det såldes till Jämtlands Aero 1959. Foto: Hallings Foto / Stiftelsen Jamtli (CC BY-NC-ND).
JLM Hlg28738 18
Några flygplan tillhörande Jämtlands Flyskola på Storsjöns is (förmodligen vid Göviken). Enligt bildtexten anges datumet till 6 maj 1966, men det kan omöjligen stämma. Ser man på när Gunnar ”Spökis” Andersson ägde dessa plan är nog 1956 ett troligare årtal. Från vänster till höger: Fairchild F24W-41A Forwarder (reg SE-AYK), Republic RC-3 Seabee (reg SE-AXB), en Piper Cub, okänt. Foto: Hallings Foto / Stftelsen Jamtli (CC BY-NC-ND).

 

Källor:

Johansson, Karl Erik. (1985), Spökis – fjällflygaren. (ISBN 91-7542-135-6)

Henriksson, Sven-Åke. (2015), Spökis – legendarisk flygare redan under sin levnad, i Kvällstunden nr. 19/2015, s. 14-15.